simonsjidder

Jag kommer i första hand inte skriva om något påtagligt, inte direkt något om mig själv eller någon annan, utan mest åskådningar. Lite poesi kanske, blandat med min ångest och mina demoner. Jag kommer skriva det jag känner för helt enkelt, men det kommer inte vara någon modeblogg eller ett ställe där du kan läsa om mina senaste inköp i den lokala klädaffären.

En liten presentation kan jag bjuda på, jag är 26 år, man, och utbildar mig till maskiningenjör.

Hur roligt eller intressant det är kan man väl diskutera, men det är en bra utbildning som garanterat kommer generera jobb när jag är klar.

Jag hade fram till nyligen ett förhållande, jag är numera singel efter 5 år vilket känns väldigt konstigt.

Jag måste säga att det är ganska komiskt ändå, vi båda förstod nöden av att avsluta vår relation men ingen av oss ville egentligen göra det, det är nog därför vi ändå försökt så länge som vi gjort, sista året har varit en kamp.

Och inte bara oss i mellan, jag har mått väldigt dåligt och varit väldigt deprimerad.

Vi har försökt tala om det men det gick liksom inte riktigt fram, så jag försökte leva så normalt som möjligt.

I höstas beslutade jag mig för att ta hjälp av läkemedel, även om jag är starkt emot det utan någon form av terapi, så finns det inte att få tag i här.

Sagt och gjort, de små rosa pillerna slank ner och efter 3 veckor fattade jag precis hur länga jag faktiskt varit deprimerad.

Vid det här laget var det nog tyvärr för sent för oss ändå, för mycket vatten under broarna så att säga, jag har nog mer än ofta varit en dålig pojkvän för henne, men på samma sätt har hon varit en dålig flickvän för mig. När jag behövt något att prata tankar med så har jag på sin höjd fått ett flin, eller en klapp på armen.

Ja, jag älskar henne, och hon kanske älskar mig fortfarande. Det hjälper dock inte, vi är i grunden så olika, och vi vill så olika med våra liv.

Nu i efterhand och i spåren av separationsångesten, så vill jag ändra mitt liv och ändra vad jag vill bara för att vi ska kunna leva ihop.

Jag vet att jag inte kommer göra det och det är inte värt det för en annan människa som inte är beredd  att göra samma sak för mig. Det är i så fall inte kärlek, det är besatthet.

Jag skyller aldrig något på någon annan, eller jag brukar i alla fall försöka att inte göra det, men jag tror att vi hade kunnat få det att fungera ändå, om vi bara varit villiga att se varandra för dem vi är, och det kommer jag fortsätta att tro. Vi är fortfarande vänner, så gott det går.

Nu, innan allting tar slut.

Jag hoppas du är lycklig nu.