simonsjidder

Fenomenet, eller ordet, är känt av många, men få förstår vad det innebär. Oftast avfärdas det lättvindigt men hos den som är drabbad är det inte enkelt. Det är högst verkligt.

Även om den med ångest, eller dess mer aggressiva kusin panikångest, är fullt medveten om att det är rädsla för rädsla hjälper det inte. Vetskap ger inte alltid bot, eller åtminstone inte omedelbar bot.

Vi har alla någon i vår bekantskapskrets som lider av det, även om du inte är medveten om det.

Någon stjäl dina tankar, du är skild från ditt jag och du är liten i dig själv, ditt medvetande fyller inte ut kroppen, du är ett barn med allt för stora händer. Känslan av panik växer, andningen blir snabbare och trycket över bröstet ökar. Det känns som om själen skall gå i tusen bitar. Du står på randen till havet av galenskap, ett litet snedsteg och du trillar ner i avgrunden. Kampen mot paniken har börjat, kampen mot rädslan för rädslan. Det är en kamp mot det omöjliga egna jaget som börjat.

Det är i sanning adrenalin och flykt som pumpar genom kroppen, men där finns inget att fly från. Medvetandet flyr från sig själv in i en värld förvriden av panik.

Det går oftast över på en halvtimma, eller helvetestimma, för det det känns sannerligen som purgatorium, någon av Dantes helveteskretsar.

Paniken övergår i frossa. Måstet till flykt är över, hjärnan återfår sakta sin sans. Paniken är över, men olustkänslorna finns kvar, vetskapen om demonerna i sinnet gör det för evigt levande. För ingen känner som du, ingen upplever det som du, ingen känner till dina helveteskval.

Som en vän skrev; en blöt fläck på kullerstenen utanför fönstret, det är allt som finns kvar.

Tomheten och ensamheten inom en är precis sådan. En blöt fläck på kullerstenen. Betydelselös.

Nästa gång ni hör ordet ångest, tänk då på dessa rader, och sänd en liten tanke av välmening.

Eller jag vet inte, jag har faktiskt inte en aning. Tiden har sprungit ifrån mig för länge sedan, men o andra sidan har min uppfattning om tid aldrig varit så bra.

Tiden är liksom flyktig, relativ till objektet. Så som jag upplever det flyter tiden lite som i en flod, snabbt in mot mitten och långsammare ut mot kanterna. Så ibland fryser floden, vattnet flyter fortfarande under isen men ytan är stilla.

Ibland fryser floden helt och hela världen stannar upp.

Så är min uppfattning om tid, man märker inte alltid hur vattnet runt en forsar fram. Men man måste våga sig ut på isen, även om den är förrädisk.

Jag hade en vän på besök för ett par veckor sedan, vi diskuterade om män verkligen vill ha barn. Rent generellt alltså. Min tes, är att män i stort inte vill det, utan genom evolution vill sprida sin avkomma över så stort område som möjligt. Kvinnorna försöker givetvis hålla kvar mannen för att sörja för kvinnan och barnet.

Sen finns det idag, så klart, människor som genom miljö accepterat sin roll som fader men innerst inne i reptilhjärnan vill mannen sprida sin säd så att säga.

Personligen vill jag inte ha barn alls. Men det beror inte på att jag inte vill, utan för att världen är en sjuk plats och den vill jag inte utsätta någon för. Det är inte rättvist för jag vet hur jag hade valt om jag fått. Det är alltså en moralisk och etisk fråga för min del. Medan det för många andra handlar om omhändertagandet, "är jag redo" etc.

Jag har också svårt för det där med att bo i villaområden. Grannar som ler fånigt när man hämtar posten, tycker att deras gräsmatta är snyggare än min, deras plattor är jämnare lagda. Sedan måste man ändå stå där och säga god morgon. Hela falskheten har jag svårt för människor i mellan. Små fula staket till sin lilla lilla tomt.

Nä fy fan.

Jag funderar på Brasilien, där kan man tydligen köpa rätt mycket mark för nästan inga pengar alls. Folket ska visst vara väldigt vänliga mot utlänningar och själva levendet är tydligen väldigt enkelt.

Det ultimata hade varit att arbeta halvårsvis i Norge för att sedan tillbringa ett halvår på sina ägor i Brasilien. Låt oss kalla detta lite av en dröm och under dessa omständigheter hade jag nog kunnat tänka mig en familj, även om det blir en mun för stackars moder jord att mätta.

Bara tänk, ett par kor, ett par tjurar, några hönor och en häst. Detta på 10 tunnland jord. Klimatet är ju så pass gynnsamt  att man kan ha solpaneler och ett litet vindkraftverk för att producera el, och i värsta fall så får man ha ett aggregat. I övrigt bör man klara sig halvårsvis. Gäller bara att hitta någon där som kan ta hand om grejerna när man är borta.

Until next time.

Jag kommer i första hand inte skriva om något påtagligt, inte direkt något om mig själv eller någon annan, utan mest åskådningar. Lite poesi kanske, blandat med min ångest och mina demoner. Jag kommer skriva det jag känner för helt enkelt, men det kommer inte vara någon modeblogg eller ett ställe där du kan läsa om mina senaste inköp i den lokala klädaffären.

En liten presentation kan jag bjuda på, jag är 26 år, man, och utbildar mig till maskiningenjör.

Hur roligt eller intressant det är kan man väl diskutera, men det är en bra utbildning som garanterat kommer generera jobb när jag är klar.

Jag hade fram till nyligen ett förhållande, jag är numera singel efter 5 år vilket känns väldigt konstigt.

Jag måste säga att det är ganska komiskt ändå, vi båda förstod nöden av att avsluta vår relation men ingen av oss ville egentligen göra det, det är nog därför vi ändå försökt så länge som vi gjort, sista året har varit en kamp.

Och inte bara oss i mellan, jag har mått väldigt dåligt och varit väldigt deprimerad.

Vi har försökt tala om det men det gick liksom inte riktigt fram, så jag försökte leva så normalt som möjligt.

I höstas beslutade jag mig för att ta hjälp av läkemedel, även om jag är starkt emot det utan någon form av terapi, så finns det inte att få tag i här.

Sagt och gjort, de små rosa pillerna slank ner och efter 3 veckor fattade jag precis hur länga jag faktiskt varit deprimerad.

Vid det här laget var det nog tyvärr för sent för oss ändå, för mycket vatten under broarna så att säga, jag har nog mer än ofta varit en dålig pojkvän för henne, men på samma sätt har hon varit en dålig flickvän för mig. När jag behövt något att prata tankar med så har jag på sin höjd fått ett flin, eller en klapp på armen.

Ja, jag älskar henne, och hon kanske älskar mig fortfarande. Det hjälper dock inte, vi är i grunden så olika, och vi vill så olika med våra liv.

Nu i efterhand och i spåren av separationsångesten, så vill jag ändra mitt liv och ändra vad jag vill bara för att vi ska kunna leva ihop.

Jag vet att jag inte kommer göra det och det är inte värt det för en annan människa som inte är beredd  att göra samma sak för mig. Det är i så fall inte kärlek, det är besatthet.

Jag skyller aldrig något på någon annan, eller jag brukar i alla fall försöka att inte göra det, men jag tror att vi hade kunnat få det att fungera ändå, om vi bara varit villiga att se varandra för dem vi är, och det kommer jag fortsätta att tro. Vi är fortfarande vänner, så gott det går.

Nu, innan allting tar slut.

Jag hoppas du är lycklig nu.